Att finna en röd tråd i kaos.

Om vi börjar med förra gestaltningen, så kan man sammanfatta att det handlade om att förändra en tråkig förort till något lite mer tilltalande. Men eftersom jag bestämde att bara fåglarna kunde bestämma vilka som fick komma till denna plats, kan man säga att jag undermedvetet bestämde att det bara var psykisk ohälsa/hallucinationer som kunde leda dig till en annan värld i verkligheten.

Där tar min nuvarande gestaltning fart. Hallucinationer och psykisk ohälsa.

Gyllenkroken. Jag besökte en mötesplats för personer med psykiska problem och deras anhöriga.

Där var det helt plötsligt jag som blev ut-tittad och ifrågasatt. Ensamfika - alltid en pärs.

Påkommen, va gjorde jag där?

Fågeltryck. Varför blev en upp och ner?

Skissande. Jag gick till Naturhistoriska och skissade fåglar inför alla människor som befann sig där. Det var blottande och riktigt jobbigt. Tidspress = ännu jobbigare. Men i slutändan lite stolt att jag gjorde det.

Bakgrund. Intervjuade två människor som upplevt hallucinationer. En skräckförtjusning. För visst är det lite spännande med saker man inte känner till, och visst känns det konstigt att hjärnan faktiskt kan skapa en missuppfattad verklighet? Är den missuppfattad?

Tapeten. Pusselbitar, sprängd fågel. Bara göra, tänka sen.

Skulptursalen. Tog tag i min fobi för skapande i grupp och gick dit, det gick lite sådär om jag ska vara ärlig. Jag föredrar att skapa själv, möjligtvis med någon enstaka i närheten. (Men jag gjorde det). Blev färdig med tapeten.

Äggskalen. Konstigt sidospår som kom till mig i min idé torka.

Vart är min röda tråd?

Jag har hängt upp mig på en grej.

Min röda tråd är mig själv.

Om man bortser från vad jag har skapat, så har jag gjort detta:

- Gjort utan att tänka

- Vågat visa upp allt

- Utsatt mig för jobbiga sociala saker

- Utlämnat mig själv i skapandet

- Hållit igång processen

- INTE lagt mig under en sten och fått panik!

Sen har ju inte allt blivit bra, men det handlar mest om att jag utsatt mig för saker som är främmande/skrämmande och allmänt okänt för mig.

Kanske är det en röd tråd?

Att våga utsätta sig, att våga bemöta de som är annorlunda (på ett eller annat sätt) i samhället, att våga fråga, att inte blunda!

Lite inspiration.

Jag fokuserar på att skriva min gestaltningsbeskrivning denna veckan. Men, som sagt är det nog bäst att inte släppa skapandet för den delen. Äggskal, vad finns inom oss, vad finns bakom våra skal? Måste det vara det man förväntar sig att det skall vara?

Ägg.

Källa.

Done.

Min utmaning förra veckan var att släpa iväg mig till skulptursalen och jobba där för omväxlingsskull. Jag förstår absolut att det är lättare att arbeta när alla andra finns där, och bolla ideér. Det är tråkigt att jag har sådana problem med att verkligen ta mig dit. MEN nu har jag iallafall testat.

Min "tapet".

Jag ville fortsätta att bara göra utan att tänka. Det blev konstiga fågelspår och en stor röd sol kanske.

Kanske ett under-land-skap?

Någonstans i allt målande blev jag bara så trött på min tapet och bestämde mig för att jag helt enkelt var färdig med den. När jag knycklade ihop den och la den i papperskorgen så kom jag och tänka på ägg. Äggskal. Fågeläggskal? Det påminde om mina fåglar som jag tryckte med potatis i början av kursen. Alla ser lika dana ut på utsidan men ingen vet egentligen vilken fågel som är annorlunda, om man inte sätter en av dem uppochner. Är vi inte lite ägg allihopa? Sköra människoliv som kan krossas hur lätt som helst, men ändå så är vi mer tåliga än man kan tro.

.

Det här med psykiskt sjuka fåglar. Hur behandlas dem av de andra fåglarna? Utmärker de sig?

"I en kull med djurungar kan det vara en eller flera som inte utvecklas i samma takt som de andra. De väger ofta mindre och är små till växten, kan ha ett sjukligt utseende, eller så kan det först verka som om allting är normalt men plötsligt slutar djuret att utvecklas eller utvecklas långsammare. Man kan dela upp utvecklingsstörningarna i 2 grupper: Dels de som visar fysisk och psykisk utvecklings-störning och som ligger efter ca 2 veckor efter det normala, men är annars friska. Dels de som från början är sjukliga med symtom som; väldigt långsam, vätskefyllnad i buk, oregelbunden hjärtrytm, pälsen är tunn och lukten inte är normal m.m. Oddsen för att sådana här djurungar kommer att överleva är liten." Källa.

Är mitt underland en missuppfattning av verkligheten? Är det fåglar med en psykisk störning som hittat detta underland? Är det en del av deras verklighet?

Bla.

Denna veckan har jag inte haft någon som helst inspiration eller lust att göra någonting alls. Men jag tog i allafall tillslut fram pappersrullen som skulle bli mitt projekt i veckan. Och det kändes tuugnt. Att begränsa mig nu då. Hur gör jag? Jag bestämde mig för att inte använda penslar, och att inte tänka bara göra. Så till första begränsningen. Hur målar man utan penslar?

Jag plockade fram prylar jag kunde använda mig av.

Men i början ville jag inte ens använda saker, jag var så irriterad på mig själv på att jag inte kom på hur och vad jag skulle göra, så detta är handmålning. Kleta, dra och riva med naglarna. Fick ut lite aggressioner. (Det är rött egentligen, men min kamera gör så att det ser lite rosa ut.)

Jag tycker att detta påminner om en fågel som sprängs.

Efter någon dag så rullade jag ut lite mer papper. Denna gången kände jag för att köra med potatistryck igen, det är så kul! Man kan sitta och trycka, trycka, trycka men ingen blir den andra lik. Lite terapi. Jag valde att skära ut en pusselbit och trycka. Varför just en pusselbit? Livet är fyllt av pusselbitar som man ska försöka få ihop, men hur gör man om det inte går? Hur kommer det sig att vissa får ihop sina, men andra inte? Om man är utstött på något vis av samhället, hur får man då ihop sitt pussel?

Såhär långt har jag kommit hittills.

.

Känn pulsen slå Berny Pålsson

Så är det att leva med schizofreni Novellsamling
Den dagen min dotter blev galen Michael Greenberg
Personlighetsstörningar Carlo Perris & Hjördis Perris
Viktiga tänkare i psykologin Rom Harré
Galenskapens Gåta John Read, Loren R. Mosher & Richard P. Bentall

________________

Jag ville lära mig mer om psykiska besvär, men kände inte för att bara låna en massa tunga fakta böcker, så jag fokuserade på att ta självbiografier och sanna berättelser. Det blir ju betydligt lättare att förstå sjukdomen på så vis. "Känn pulsen slå" och "Så är det att leva med schizofreni" handlar om just schizofreni, psykoser. Extremt jobbiga böcker att läsa.
Jag brukar läsa snabbt som attan i vanliga fall, men jag är väldigt lättpåverkad och för att inte bli helt nere själv så har jag fått ta det lite lugnt.

Jag gjorde intervjuer med två människor som har upplevt hallucinationer. En av dem pga droger, den andra kom hallucinationerna som en biverkning på anti-depp mediciner.

"Hur upplevs dina hallucinationer? Vad har du sett?"

Depression
Obehagliga upplevelser, såsom krypande spindlar, rörelser i tapeten som inte finns. Mönster kom fram, Insekter. Det blev mycket värre när man släkte lampan, nästan som att allt fanns i skuggorna och i mörkret. Färger som inte fanns, vägen vibrerade. Men ser inget skrämmande i det, då man vet om att det är hallucinationer. Det kan bli intressant och se vad hjärnan hittar på. Kan ibland framkalla hallucinationer, men vet inte riktigt om det är på riktigt. Beskriver känslan som att hjärnan centrifugeras.

Droger
Tog en kemisk version av svamp. Upplevde det som att allt i livet var underbart, hela livet kändes så vackert. Blommor, underbara färger. Efter 10 timmar blev paranoid. Måste sova, men det går inte. Väggarna och taket krympte, alla färger var hemska och gälla, såg ett piratskepp. Hysteriskt, underbart, kaos, allt var extremt förstärkt. Det kändes som att halsen skulle kollapsa tillslut.

.

Det fick bli en dag på Naturhistoriska i veckan.
Tyvärr råkade jag pricka in just den dagen då all snön kom!

När jag kom dit så visade det sig att de hade en fågelutställning.
Kan ju inte bli mer passande tänkte jag. Det var någon fågelförening som var där och visade upp sig. Om man ville kunde man betala 60 kr och fotograferas med en papegoja.
Mja. Jag tyckte lite synd om dem, så kunde inte riktigt ta fram skissblocket här.
Jag gick vidare till de uppstoppade fåglarna istället.

Ja det fanns ju inte lite uppstoppade fåglar där inne! Det tog ju aldrig slut.

Det är skitjobbigt att ta fram ett skissblock bland folk och bara börja skissa. Jag valde att bara använda mig av ritkol eftersom man inte kan sudda, det får bli som det blir helt enkelt. Alltså blev det liksom ännu värre! Människor som stirrar på vad du gör, och gör du fel så kan du inte ändra något.. Usch!!
Jag gjorde skisserna på tid. Inte helt exakt, men jag bestämde att jag inte fick skissa på en fågel i mer än 1 minut. För om jag har all tid i världen så skulle det bara sluta med att jag skrynklade ihop skissen eller att jag håller på hur länge som helst. Jag ville ju inte att det skulle bli fint, bara att jag skulle göra det. Tillslut behövde jag inte ens 1 minut, det blev faktiskt så att jag bara gjorde några linjer, suddade ihop dem lite och sen gick jag till nästa fågel.

Att gå vidare med fåglar.

Uppradade fåglar. En är uppochner.

Fågelkaos.
Organiserat fågelkaos.
Kråkfötter.
På gång.
Fågelfötterkaos, eller en och samma fågel?
Bara kaos.

Precis som med sjukdom kan man inte alltid se vem som är drabbad på utsidan.
Vilka fotsteg som tillhör vilken människa, eller vilka fågel-steg som tillhör vilken fågel.

Kan man låtsas?

Jag besökte ett café på Gyllenkroken i förmiddags.
"Stiftelsen Gyllenkroken vänder sig till människor med psykisk ohälsa och sjukdom, samt deras anhöriga." Som det beskrivs på hemsidan.

Min första tanke när jag stod utanför byggnaden var, får jag vara här?
Det kändes som att jag trängde mig på.
Jag har aldrig gillat att gå och fika själv, det känns utlämnande och ensamt. Jag är nog väldigt svensk där. Men en tant hade högläsning ur en julbok! så det var hur mysigt som helst.

Tankarna snurrade.
Men vad håller jag på med? Här går jag till ett café för att kolla på apor i burar eller? Vad har jag för rätt att komma hit och inkräkta? Vad gör jag om någon frågar vad jag gör här?!


Jag tog upp skissblocket och försökte lyssna eller kanske fånga själva atmosfären.
Efter en halvtimme kom det fram två män som hade tittat åt mitt håll enda sen jag kom in. Troligtvis var de personal. Vi hälsade, sedan undrade en av dem varför jag var här, om jag hade en anhörig där. (Panik!! nu kommer de på mig!!) När jag inte hade det så frågade de om jag var här för min egen skull, och det skulle man ju kunna säga. Så jag sa Ja, och de gick sin väg. Det gjorde jag också.

Löven på duken blev till stirrande dömande ögon, och ett som blundar.

Jag kände mig olaglig. Varför? Jag har minst lika rätt som alla andra att ta en kaffe på ett café.
Är det för att jag var rädd att de skulle se igenom mig, och förstå att jag inte var sjuk?

Det okända är skrämmande, rädslan för att vara annorlunda. Men även ett avvikande beteende eller en annorlunda verklighetsuppfattning kan vara läskigt för de som inte är drabbade.

"En vanföreställning är ett symtom vid psykisk sjukdom som innebär en felaktig föreställning som grundar sig på en missuppfattning av verkligheten" skriver wiki.

Skulle mitt underland kunna vara en vanföreställning, en hallucination?
Någonting som samhället blundar för?
Eller som de tittar snett och dömande på?

Where is my mind.

Jag letar efter sätt att komma till andra världar i verkligheten.

Drömmar
Dagdrömmar
Klardrömmar
Hallucinationer

Hur stor skillnad är det på att falla ner i en annan värld med hjälp av ett frö,
och att falla i sömn med hjälp av ett piller?

Det offentliga rummet som klassrum.

1. Vad är du mer nöjd med i ditt projekt?
Jag gick från att känna mig ganska borta i projektet, till att hitta rätt väg.
Det är jag nöjd med. Det kändes som en väldigt bra process, för en gångs skull.
Sen är jag allmänt nöjd med hur jag förändrade min plats. Det blev lite mer magi i den trista förorten. Jag är nöjd med mitt bloggande! Jag tycker att jag verkligen har delat med mig av vad som skett, och inte alls varit lika hemlig som tidigare.

2. Vad är du mindre nöjd med i ditt projekt?

Kanske avslutet. Jag kunde antagligen gjort det tydligare så att alla förstod vad jag menade. Syftar då mest på presentationen. Sen kan man alltid tycka att man borde gjort det på ett bättre eller annorlunda sätt, men smaken är olika.. fast jag hade nog fokuserat lite mer på detaljer.

3. Vad skulle du vilja arbeta mer med, utveckla vidare, göra annorlunda?
Hela projektet känns bittert om jag ska vara ärlig. Men om jag nu skulle fortsätta så står jag i valet och kvalet.. antingen fokusera mer på fåglarna, eller fokusera mer på själva underlandet. Kanske visualisera det på riktigt? Jag vet inte.
Trots allt så är jag nöjd, kanske har jag missuppfattat en del ang. vad som är "okej" att göra och vad som är mindre tillåtet. Eller mindre omtyckt :) Kan jag säkert bli bättre på.

.

The imaginarium of doctor parnassus

TRAILER!

5.

Två av bilderna. Vet inte ännu om jag vill ha med en människa som sagt, men det blir en bra inspirationskälla.

4.

Vem är det som säger att den verklighet vi lever i är den enda som existerar?
Om det faktiskt skulle finnas ett underland, så är det inte helt omöjligt att portalen dit ligger i Hjällbo.
Trasiga staket, nerullade persienner och gråa fasader..
vem hade valt att leta här först?

Jag har gått ifrån min plats till fokus på cirkeln, för att sedan hitta tillbaka till min plats.
Jag vill inte lämna min plats orörd, den har mer att berätta än vad som syns på ytan.
Fåglarna samlas där, kanske för att äta.. kanske för att vakta.
Men eftersom vi människor stressar och bara har ögon för oss själva så är det ingenting som vi märker av, detta sker på en högre nivå.
Kanske hade vi också kunnat se, om vi bara försökte?

Jag ville bygga först, men nu när jag har fått en klarare bild av vad jag vill göra så är det inte aktuellt längre. Jag vill göra en bild serie (i photoshop) med 3-5 bilder där jag visar hur detta underland ser ut. Jag har haft en photosession med min kompis, men har inte bestämt ännu om jag vill ha en människa med i bilderna.

3.

Lite mer inspiration.

Hur underbart vore det inte att befinna sig här, och veta att ingången har varit framför näsan hela tiden?




Detta är min favoritscen i gamla filmen, den tecknade versionen. Stigen försvinner och Alice får panik, men det kvittar ju egentligen eftersom hon är i underlandet där vadsomhelst kan hända. Hon försöker greppa fast i det enda hon känner till, och alla vet att man ska hålla sig till stigar för att inte gå vilse, klart man får panik om den suddas ut?

En bild som jag valt. Eller två.

2.

Ni ser kanske min plats där, cirkeln.
Hittade detta fotot på internet, och blev lite fundersam då det inte ser ut som i verkligheten alls.

Min plats är;
-14 steg tvärs igenom
-34 steg runt om
-20 cm hög
-Fåglarnas portal till en annan dimension?

Jag vill inte förändra min icke-plats, men jag vill visa vad som finns på andra sidan hålet. Bygget börjar på måndag.

1.

Fick lite inspiration av Alice i underlandet idag.
Satt och pillade lite i photoshop.

Lite Alice kanske.

Här tänkte jag att om man kryper ner i hålet, så skulle det vara en parallell dimension på andra sidan. Fast uppochner.

Källa

Källa

Källa