"Stiftelsen Gyllenkroken vänder sig till människor med psykisk ohälsa och sjukdom, samt deras anhöriga." Som det beskrivs på hemsidan.
Min första tanke när jag stod utanför byggnaden var, får jag vara här?
Det kändes som att jag trängde mig på.
Jag har aldrig gillat att gå och fika själv, det känns utlämnande och ensamt. Jag är nog väldigt svensk där. Men en tant hade högläsning ur en julbok! så det var hur mysigt som helst.
Tankarna snurrade.
Men vad håller jag på med? Här går jag till ett café för att kolla på apor i burar eller? Vad har jag för rätt att komma hit och inkräkta? Vad gör jag om någon frågar vad jag gör här?!
Jag tog upp skissblocket och försökte lyssna eller kanske fånga själva atmosfären.
Efter en halvtimme kom det fram två män som hade tittat åt mitt håll enda sen jag kom in. Troligtvis var de personal. Vi hälsade, sedan undrade en av dem varför jag var här, om jag hade en anhörig där. (Panik!! nu kommer de på mig!!) När jag inte hade det så frågade de om jag var här för min egen skull, och det skulle man ju kunna säga. Så jag sa Ja, och de gick sin väg. Det gjorde jag också.
Löven på duken blev till stirrande dömande ögon, och ett som blundar. Jag kände mig olaglig. Varför? Jag har minst lika rätt som alla andra att ta en kaffe på ett café.
Är det för att jag var rädd att de skulle se igenom mig, och förstå att jag inte var sjuk?
Det okända är skrämmande, rädslan för att vara annorlunda. Men även ett avvikande beteende eller en annorlunda verklighetsuppfattning kan vara läskigt för de som inte är drabbade.
"En vanföreställning är ett symtom vid psykisk sjukdom som innebär en felaktig föreställning som grundar sig på en missuppfattning av verkligheten" skriver wiki.
Skulle mitt underland kunna vara en vanföreställning, en hallucination?
Någonting som samhället blundar för?
Eller som de tittar snett och dömande på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar