.

Det här med psykiskt sjuka fåglar. Hur behandlas dem av de andra fåglarna? Utmärker de sig?

"I en kull med djurungar kan det vara en eller flera som inte utvecklas i samma takt som de andra. De väger ofta mindre och är små till växten, kan ha ett sjukligt utseende, eller så kan det först verka som om allting är normalt men plötsligt slutar djuret att utvecklas eller utvecklas långsammare. Man kan dela upp utvecklingsstörningarna i 2 grupper: Dels de som visar fysisk och psykisk utvecklings-störning och som ligger efter ca 2 veckor efter det normala, men är annars friska. Dels de som från början är sjukliga med symtom som; väldigt långsam, vätskefyllnad i buk, oregelbunden hjärtrytm, pälsen är tunn och lukten inte är normal m.m. Oddsen för att sådana här djurungar kommer att överleva är liten." Källa.

Är mitt underland en missuppfattning av verkligheten? Är det fåglar med en psykisk störning som hittat detta underland? Är det en del av deras verklighet?

Bla.

Denna veckan har jag inte haft någon som helst inspiration eller lust att göra någonting alls. Men jag tog i allafall tillslut fram pappersrullen som skulle bli mitt projekt i veckan. Och det kändes tuugnt. Att begränsa mig nu då. Hur gör jag? Jag bestämde mig för att inte använda penslar, och att inte tänka bara göra. Så till första begränsningen. Hur målar man utan penslar?

Jag plockade fram prylar jag kunde använda mig av.

Men i början ville jag inte ens använda saker, jag var så irriterad på mig själv på att jag inte kom på hur och vad jag skulle göra, så detta är handmålning. Kleta, dra och riva med naglarna. Fick ut lite aggressioner. (Det är rött egentligen, men min kamera gör så att det ser lite rosa ut.)

Jag tycker att detta påminner om en fågel som sprängs.

Efter någon dag så rullade jag ut lite mer papper. Denna gången kände jag för att köra med potatistryck igen, det är så kul! Man kan sitta och trycka, trycka, trycka men ingen blir den andra lik. Lite terapi. Jag valde att skära ut en pusselbit och trycka. Varför just en pusselbit? Livet är fyllt av pusselbitar som man ska försöka få ihop, men hur gör man om det inte går? Hur kommer det sig att vissa får ihop sina, men andra inte? Om man är utstött på något vis av samhället, hur får man då ihop sitt pussel?

Såhär långt har jag kommit hittills.

.

Känn pulsen slå Berny Pålsson

Så är det att leva med schizofreni Novellsamling
Den dagen min dotter blev galen Michael Greenberg
Personlighetsstörningar Carlo Perris & Hjördis Perris
Viktiga tänkare i psykologin Rom Harré
Galenskapens Gåta John Read, Loren R. Mosher & Richard P. Bentall

________________

Jag ville lära mig mer om psykiska besvär, men kände inte för att bara låna en massa tunga fakta böcker, så jag fokuserade på att ta självbiografier och sanna berättelser. Det blir ju betydligt lättare att förstå sjukdomen på så vis. "Känn pulsen slå" och "Så är det att leva med schizofreni" handlar om just schizofreni, psykoser. Extremt jobbiga böcker att läsa.
Jag brukar läsa snabbt som attan i vanliga fall, men jag är väldigt lättpåverkad och för att inte bli helt nere själv så har jag fått ta det lite lugnt.

Jag gjorde intervjuer med två människor som har upplevt hallucinationer. En av dem pga droger, den andra kom hallucinationerna som en biverkning på anti-depp mediciner.

"Hur upplevs dina hallucinationer? Vad har du sett?"

Depression
Obehagliga upplevelser, såsom krypande spindlar, rörelser i tapeten som inte finns. Mönster kom fram, Insekter. Det blev mycket värre när man släkte lampan, nästan som att allt fanns i skuggorna och i mörkret. Färger som inte fanns, vägen vibrerade. Men ser inget skrämmande i det, då man vet om att det är hallucinationer. Det kan bli intressant och se vad hjärnan hittar på. Kan ibland framkalla hallucinationer, men vet inte riktigt om det är på riktigt. Beskriver känslan som att hjärnan centrifugeras.

Droger
Tog en kemisk version av svamp. Upplevde det som att allt i livet var underbart, hela livet kändes så vackert. Blommor, underbara färger. Efter 10 timmar blev paranoid. Måste sova, men det går inte. Väggarna och taket krympte, alla färger var hemska och gälla, såg ett piratskepp. Hysteriskt, underbart, kaos, allt var extremt förstärkt. Det kändes som att halsen skulle kollapsa tillslut.

.

Det fick bli en dag på Naturhistoriska i veckan.
Tyvärr råkade jag pricka in just den dagen då all snön kom!

När jag kom dit så visade det sig att de hade en fågelutställning.
Kan ju inte bli mer passande tänkte jag. Det var någon fågelförening som var där och visade upp sig. Om man ville kunde man betala 60 kr och fotograferas med en papegoja.
Mja. Jag tyckte lite synd om dem, så kunde inte riktigt ta fram skissblocket här.
Jag gick vidare till de uppstoppade fåglarna istället.

Ja det fanns ju inte lite uppstoppade fåglar där inne! Det tog ju aldrig slut.

Det är skitjobbigt att ta fram ett skissblock bland folk och bara börja skissa. Jag valde att bara använda mig av ritkol eftersom man inte kan sudda, det får bli som det blir helt enkelt. Alltså blev det liksom ännu värre! Människor som stirrar på vad du gör, och gör du fel så kan du inte ändra något.. Usch!!
Jag gjorde skisserna på tid. Inte helt exakt, men jag bestämde att jag inte fick skissa på en fågel i mer än 1 minut. För om jag har all tid i världen så skulle det bara sluta med att jag skrynklade ihop skissen eller att jag håller på hur länge som helst. Jag ville ju inte att det skulle bli fint, bara att jag skulle göra det. Tillslut behövde jag inte ens 1 minut, det blev faktiskt så att jag bara gjorde några linjer, suddade ihop dem lite och sen gick jag till nästa fågel.

Att gå vidare med fåglar.

Uppradade fåglar. En är uppochner.

Fågelkaos.
Organiserat fågelkaos.
Kråkfötter.
På gång.
Fågelfötterkaos, eller en och samma fågel?
Bara kaos.

Precis som med sjukdom kan man inte alltid se vem som är drabbad på utsidan.
Vilka fotsteg som tillhör vilken människa, eller vilka fågel-steg som tillhör vilken fågel.

Kan man låtsas?

Jag besökte ett café på Gyllenkroken i förmiddags.
"Stiftelsen Gyllenkroken vänder sig till människor med psykisk ohälsa och sjukdom, samt deras anhöriga." Som det beskrivs på hemsidan.

Min första tanke när jag stod utanför byggnaden var, får jag vara här?
Det kändes som att jag trängde mig på.
Jag har aldrig gillat att gå och fika själv, det känns utlämnande och ensamt. Jag är nog väldigt svensk där. Men en tant hade högläsning ur en julbok! så det var hur mysigt som helst.

Tankarna snurrade.
Men vad håller jag på med? Här går jag till ett café för att kolla på apor i burar eller? Vad har jag för rätt att komma hit och inkräkta? Vad gör jag om någon frågar vad jag gör här?!


Jag tog upp skissblocket och försökte lyssna eller kanske fånga själva atmosfären.
Efter en halvtimme kom det fram två män som hade tittat åt mitt håll enda sen jag kom in. Troligtvis var de personal. Vi hälsade, sedan undrade en av dem varför jag var här, om jag hade en anhörig där. (Panik!! nu kommer de på mig!!) När jag inte hade det så frågade de om jag var här för min egen skull, och det skulle man ju kunna säga. Så jag sa Ja, och de gick sin väg. Det gjorde jag också.

Löven på duken blev till stirrande dömande ögon, och ett som blundar.

Jag kände mig olaglig. Varför? Jag har minst lika rätt som alla andra att ta en kaffe på ett café.
Är det för att jag var rädd att de skulle se igenom mig, och förstå att jag inte var sjuk?

Det okända är skrämmande, rädslan för att vara annorlunda. Men även ett avvikande beteende eller en annorlunda verklighetsuppfattning kan vara läskigt för de som inte är drabbade.

"En vanföreställning är ett symtom vid psykisk sjukdom som innebär en felaktig föreställning som grundar sig på en missuppfattning av verkligheten" skriver wiki.

Skulle mitt underland kunna vara en vanföreställning, en hallucination?
Någonting som samhället blundar för?
Eller som de tittar snett och dömande på?

Where is my mind.

Jag letar efter sätt att komma till andra världar i verkligheten.

Drömmar
Dagdrömmar
Klardrömmar
Hallucinationer

Hur stor skillnad är det på att falla ner i en annan värld med hjälp av ett frö,
och att falla i sömn med hjälp av ett piller?

Det offentliga rummet som klassrum.

1. Vad är du mer nöjd med i ditt projekt?
Jag gick från att känna mig ganska borta i projektet, till att hitta rätt väg.
Det är jag nöjd med. Det kändes som en väldigt bra process, för en gångs skull.
Sen är jag allmänt nöjd med hur jag förändrade min plats. Det blev lite mer magi i den trista förorten. Jag är nöjd med mitt bloggande! Jag tycker att jag verkligen har delat med mig av vad som skett, och inte alls varit lika hemlig som tidigare.

2. Vad är du mindre nöjd med i ditt projekt?

Kanske avslutet. Jag kunde antagligen gjort det tydligare så att alla förstod vad jag menade. Syftar då mest på presentationen. Sen kan man alltid tycka att man borde gjort det på ett bättre eller annorlunda sätt, men smaken är olika.. fast jag hade nog fokuserat lite mer på detaljer.

3. Vad skulle du vilja arbeta mer med, utveckla vidare, göra annorlunda?
Hela projektet känns bittert om jag ska vara ärlig. Men om jag nu skulle fortsätta så står jag i valet och kvalet.. antingen fokusera mer på fåglarna, eller fokusera mer på själva underlandet. Kanske visualisera det på riktigt? Jag vet inte.
Trots allt så är jag nöjd, kanske har jag missuppfattat en del ang. vad som är "okej" att göra och vad som är mindre tillåtet. Eller mindre omtyckt :) Kan jag säkert bli bättre på.